En lång och jobbig dag!

Så var den fruktade dagen kommen, dagen då Linnéa skulle operera sig. Mandlarna skulle beskäras, en körtel skulle tas bort bakom näsan och rör sättas i öronen. Vi har försökt förvarna henne om att vi ska träffa en doktor och bo på sjukhus, mer än så har varit svårt att förklarar. Jag har sagt att doktorn ska göra så hon hör och andas bättre, inte mer.

Dagen innan så köpte jag Emla-plåster då vi inte visste var dom skulle sätta droppet. Jag hade även pratat med sköterskorna på avdelningen om när vi skulle vara på plats, kl. 10 var det bestämt. Förhoppningsvis så skulle vi inte behöva vänta så länge efter det. På morgonen fick inte Linnéa äta nånting, inte så farligt då hon sällan är hungrig på mornarna och då hon snart skulle opereras skulle hon inte behöva vara hungrig så länge heller, trodde vi...
Emla-plåsterna satte vi ett i var arm-veck och ett på handen, svårt att veta var dom skulle sticka henne.

Väl på plats på sjukhuset kl. 10 var inte vårt rum klart utan vi fick vänta i ett allrum/matrum under tiden. Där satt även en annan familj med en pojk, något yngre än Linnéa. Lite senare kom det en tonårs-tjej med sin mamma.
Vid 11-tiden fick vi komma till vårt rum, troligen skulle vi dela rum, men visste inte riktigt med vem än så länge. Strax efter det försvann pojken iväg på operation och sköterskan informerade oss att efter honom var det vår tur.
Linnéa roade sig med att leka med de få leksakerna som fanns i allrummet, favoriten var ett tåg/bil som var som en sparkbil..., den körde hon fram och tillbaka i korridoren. Vid tolv-tiden var Linnéa riktigt hungrig och dom hade dessutom börjat duka fram lunch för patienterna. Flera gånger sa hon till både mig och Johan att hon är hungrig och vi förklarade att hon inte får äta för doktorn. "Men det finns ju mat...!" Snacka om barn-plågeri!!

Vid 12:30 började jag lessna rejält, även mitt blodsocker var nu i botten, så här får det inte gå till...! Jag frågade sköterskan lite syrligt om läkarna gått på lunch men det trodde hon inte, hon skulle ringa och se varför det tog så lång tid. Efter en kvart dök hon upp igen, nu var det äntligen vår tur. Fort in på vårt rum där Linnéas operations-kläder låg, en vit tennis-tröja och ett par vita strumpor, men först kissa en skvätt.
Än så länge var det ganska spännande tror jag för Linnéa, få åka säng till doktorn och dessutom åka hiss. I hennes säng hade vi även med två av hennes gosedjur så hon inte skulle kännas sig så ensam, en häst och en elefant.

Vid operations-salen fick vänta ytterligare en stund, Linnéa var nu riktigt trött av att inte ha fått äta nåt på hela dagen. Hon börjar även inse att det är lite mer än bara träffa läkaren som ska ske. En sköterska kommer fram och frågar om hon vill ha lugnande medicin som flytande eller i rumpan. Rumpan förklarar jag blir enklast, hon har aldrig varit någon stor-drickare på medicin. Efter en stund så kommer hon med en lite spruta, Linnéa är jätteduktig och ligger och putar med rumpan och sprutt så var det klart. Dock inte lika kul för Linnéa som nu är på bristningsgränsen i vad hon orkar med, samma sak för mig som mamma. Det är verkligen fruktansvärt jobbigt att se sitt barn plågas fastän det är för barnets bästa. Jag som försökt vara stark kunde nu inte hålla emot längre utan grät tyst för mig själv.

Medicinen hade nu börjat göra sin verkan, Linnéa blev dåsig och började sluddra, nästan som om hon var full... Hon hade även fått välja en liten leksak ur en barnväska för att hon varit så duktig.Trots sitt dåsiga tillstånd ville hon absolut sitta upp och allra helst i mitt knä, vilket dock inte gick, en envis lite tjej...!

Under tiden vi satt där kom och gick det patienter som skulle på operation, kändes som om vi var sist på listan. Efter en halv evighet var det dags för operationen, endast en av oss föräldrar fick följa med in i operations-salen och vi bestämde att jag skulle följa med. Samtidigt som jag hjälpte till att skjuta på sängen höll jag i Linnéas hand. Efter att ha gått igenom ett par dörrar fick jag ta på mig en röd spark-overall och en mössa, såg inte riktigt klok ut. Linnéa flyttade dom över till ett operationsbord. Sen körde vi in i salen, där var det fullt med maskiner och aparater. Dom kopplade upp Linnéa med hjälp av elektroder på bröstet, så även hennes gose-häst som även han fick en fin mössa. På ena fingret fick hon en liten klämma som mätte hennes syre i blodet. Då hon var så drogad som han tyckte dom det blir enklast med en mask istället för intravanöst dropp. Linnéa har hitills varit ganska lugn men blev nu lite rädd med en mask för ansiktet. Dock gick denna delen ganska fort, först lite syrgas och sen narkos. Hon stretade dock emot de sista sekunderna hon var vaken men sen sov hon djupt.
Nu var det dags för mig att lämna salen och nu kunde jag inte hålla emot längre, blev jätteledsen. Sköterskan försökte trösta mig och undrade vad som var jobbigast? Svår fråga att svara på men ALLT skulle jag nog säga! Allt från att hon plågas av hunger, inte vet vad som ska hända till att hon sövs ner i händerna på främlingar...!

Jag klädde av mig overallen och dom fick vårt mobilnummer om vi inte skulle vara på plats när hon var klar. Både Johan och jag var vrål-hungriga och behövde få mat i magen. Vi ringde runt till våra nära och kära och förklarade att hon nu ligger på operation och att vi hör av oss så snart hon är ur narkosen. Kändes nästan lite makarbert att äta, men för att vi ska orka vara bra föräldrar måste vi ju äta!

Vid tre-tiden, när det gått knappt en timme gick vi upp till operations-salen igen och satte oss i väntrummet. Dock var det ingen som hämtade oss så jag sa till i receptionen att vi väntade och hon var precis klar. Lill-tussen låg och sov i sin säng med nallarna vi foten av sängen. I munnen hade hon en slang som håller undan tungan och för munnen satt en mask med syrgas. Hon sov djupt. Men efter lite klappande och kelande från oss föräldrar började hon sakta vakna till liv igen, dock helt bortdrogad och groggy. Det syntes inga direkta spår efter operationen mer än att hon blödde ur ena näsborren.Jag tror vi satt där en timme med att försöka få liv i Linnéa som vaknade till då och då men somnade sen om igen. Syrgasen hjälpte till lite men jag anade att det krävdes mer än så. Vi de tillfällen hon var vaken lockade jag med glass vilket hon efter ett tag nappade på. Efter första glassen var hon betydligt piggare! Hade vi inte gett henne nånting sockersött vette sjutton när hon hade vaknat. Tänk själv att vara nersövd på en ekande tom mage utan nån energi i kroppen...!

Hon lyckades klämma i sig hela två glassar på uppvaket! Personalen var mycket imponerad, men är man hungrig så äter man det man får. Hon fick även en dos morfin och dos alvedon. När klockan var nästan 17 var Johan tvungen att gå, hon skulle ta bussen hem för att jobba dagen därpå, men det kändes lungt då det värsta nu var över. Strax efter fick Linnéa och jag åka upp till vårt rum för att vila upp oss. Vi var fortfarande ensamma så vi hade tv och dvd för oss själva, vi låg och trängdes och myste i sängen och tittade på film. Linnéa vill ha mer glass och klämde i sen nästan två glassar till, den ena fick jag äta upp det mesta på själv.

Hon ömsom sov och ömsom tittade på film medans jag ringde runt till alla och berättade hur det hade gått. Hon fick lite mer smärtstillande och vid 19-tiden sov hon för natten.

Vi hade möjligheten att få in en extra säng men kände att Linnéa ändå skulle vilja sova nära mig i natt så vi trängde ihop oss i hennes sjukhussäng. Jag fällde upp sidorna och sov trots allt ganska bra. En lång och jobbig dag är nu över, nu ska såren läka och snart så mår lilla Linnéa bra igen!