Första tecknet på att förlossningen var på gång var när slemproppen gick på måndagen. Den började som en rejäl flytning för att sen ca 24 timmar senare på tisdagen övergå till en rejäl blödning. Rädd och orolig ringde jag till förlossningen som ville ha in oss för en kontroll. Skulle det störtblöda så var vi tvunga att ta ambulans...!
Nervös och lite orolig var det bara att packa ihop allt in i bilen. Tur nog så var BB-väskan redan länge packad och klar! Linnéa lämnade vi över till farfar som av en slump var hemma, hon tog det ganska bra, kanske förstod hon att hennes syskon nu var på gång.
Väl på plats fick vi ett eget förlossningsrum där dom satte CTG, tydligen hade jag svaga och ganska omärkbara värkar/sammandragningar. Inget som direkt kändes men som syntes på CTG:n. Dom kollade även blodtrycket som såg bra ut.
För att kolla att allt såg bra ut så fick vi träffa en läkare; Paris Parizia, en ung och trevlig, utländsk läkare, som påminde lite om Enrique Igleasias till utseendet. Han gjorde ett ultraljud för att se om det var en stor bebis eller bara mycket vatten. Tur nog så var det just det, mycket vatten! Enormt skönt att veta att det inte var någon bauta-bebis som jag skulle klämma ut! *puh* Han gjorde även en vaginal-undersökning för att se om det var slemproppen som gjorde att jag blödde. Tydligen var det gammalt blod som jag blött då han hittade en stor klump med koagulerat blod, han såg faktiskt lite äcklad ut och jag förstår honom! Lite pinsamt...
Han trodde dock inte att det skulle komma någon bebis de närmsta dagarna utan att det kunde dröja ett tag tills dess. Jaha tänkte vi, men valde trots det att stanna kvar i Växjö.
På onsdagen har vi ett inbokat möte på MVC, förhoppningsvis vår sista! Vår barnmorska Karin Lennartz gjorde de vanliga undersökningarna, lyssnade på hjärtljuden och kände hur den låg, fortfarande ganska rörligt men mer ruckbart. Då läkaren igår aldrig kände efter hur öppen jag var bad jag Karin kolla. Jag var halvt utplånad och öppen för ett finger, ca 1 cm. Hon trodde inte heller att det skulle komma någon bebis inom någon snar framtid, tyvärr... Lite besviken men ändå glad över att jag öppnat mig lite så stod vi i valet och kvalet om vi skulle stanna kvar en natt till eller åka hem. Vi tog det säkra för det osäkra och sov över en natt till hos Johans syster, Jessica & Håkans familj (Kaninmamman)
På kvällen hos Jessica började jag plötsligt må rejält illamående och efter att sett deras barn ta en stor tugga av en varmkorv var jag tvungen att akut besöka toaletten. Jag satt på deras toalett med byxorna vid anklarna och spydde ner i badkaret, en härlig syn må jag säga! Tur i oturen behövde kroppen bara en tömning, den ville helt enkelt tömma systemet inför vad som komma skall.
Vid ett toalettbesök vid ett-tiden senare under natten, hörde jag att Jessica pratade i telefon och anade en viss oro. Samtidigt ringde vår mobil, det var Johans mamma som förklarade att Jessica måste åka till förlossningen. Hon var liksom jag gravid men i v. 32 och nu hade hennes vatten plötsligt gått. Jag skickade ned Johan som hjälpte till med att köra fram deras bil. Han sov även kvar på nedervåningen utifall någon av alla barnen skulle vakna.
Efter några timmar kom Håkan hem igen, Jessica hade blivit inskriven och allt såg bra ut trots allt. Johan gick upp till vårt sovrum och somnade om.
Några timmar senare vid fyra-tiden började jag få värkar som sakta men säkert växte sig starkare. Vid halv fem väckte jag stackars Johan innan jag ringde till förlossningen för att se om det var fullt eller om vi kunde komma in. Jag flåsade mig genom två värkar samtidigt som jag pratade med barnmorskan, hon tyckte jag andades jättebra och sa att vi var välkomna när vi ville. Det var inte överbelastningen som bestämde det utan jag själv. Skönt!
Johan hann koka lite kaffe och köra fram bilen innan jag fått nog och ville åka in. Tyckte ganska synd om min lilla karl då han inte fått många timmars sömn i natt. Först syrran och nu frugan!
Dessa värkar kändes annorlunda till skillnad från när jag väntade Linnéa. Visserligen var jag igångsatt med Linnéa men denna gången kändes det som att värken måste ta sig över det gamla ärret från det tidigare snittet och det var ingen direkt skön känsla, mer obehaglig och smärtsam!
Väl på plats på förlossningen fick vi ett eget förlossningsrum. Dom kollade blodtryck och CTG. Efter någon timme kollade dom även hur mycket jag öppnat mig och med stor besvikelse hade jag inte öppnat mig något mer alls sedan gårdagens koll. Tur nog såg dom hur ont jag hade av mina värkar så jag fick stanna kvar, jag hade inte orkat eller klarat av att få åka hem igen. Vilken mardröm det hade varit!!
Dessvärre så fanns det ingen direkt smärtlindring för mig att få. Det var alldeles för tidigt för lustgas tyvärr, istället blev jag erbjuden ett bad. Det var med djup besvikelse och tungt sinne jag klev ner i det varma heta badet. Jag hade hoppats att efter så många timmar med värkar öppnat mig lite mer än ingenting.
Jag vet inte hur länge jag låg i badet, det där med tidsuppfattning är svårt utan klocka. Något som var skönt var dock att dyka under vattnet med öronen och bara lyssna till sin egen andning när värken kom över en.
Efter någon timme/timmar var jag dock helt slut då jag inte ätit något alls sen tömningen igår. Mitt blodsocker och ork var nere på noll så efter att ha klättrat upp ur badet kolapsade jag i en sackosäck, ungefär i samma veva så gick mitt vatten. Barnmorskan var dock snäll och körde fram min säng till badrummet. Med min ork var det knappt jag tog mig upp ur sacosäcken, ännu mindre att jag skulle orka gå tillbaka till vårt rum! Tur man har en stor och stark karl!
Min motivation och ork var efter badet lika med noll just nu och jag kände att skulle jag inte öppnat mig något mer så vill jag ha ett planerat snitt om några timmar, jag tänker inte genomlida en maraton-förlossning till! Efter att ha ventilerat mina tankar med barnmorskan sa hon att det nu säkert öppnats sig lite mer efter badet. Så med höga förhoppningar och stor förväntan kollade barnmorskan hur öppen jag var. Allting rasade dock till marken då jag fick veta att jag endast var öppen en halv centimeter till!! Totalt 1,5 cm!!
Jag behöver nog inte säga hur besviken jag var efter detta besked, att ha så smärtsamma värkar utan verkan tar verkligen kål på en! Då det fortfarande var för tidigt för lustgas fick jag en spruta med Petidin (morfin) och en alvedon för att ta död på dom värsta topparna. Vet dock inte hur mycket alvedonen hjälpte rent smärtlindrigt men jag somnade mer eller mindre mellan värkarna så sprutan hjälpte verkligen. Det var skönt att kunna slockna en stund och samla energi, det behövde jag verkligen för att orka med denna förlossning!
För att fylla på energi-depån drack jag en hel del lingonsaft och nyponsoppa, att äta mat var jag inte direkt sugen på.
Tiden gick sakta framåt och värkarna kom med jämna mellanrum. Då och då så ville barnmorskan kolla läget med CTG vilket var ett trevligt avbrott i det hela. Med CTG:n kunde jag se när värkarna kom och när dom klingade av, det var då lättare att hantera dom än annars.
Efter några timmar igen kollade dom efter hur öppen jag var och äntligen hade jag öppnat mig tillräckligt för att få min älskade lustgas!! Dock var det ju ett tag sen jag använde den sist så det tog en liten stund innan jag fick till den rätta tekniken. Men sen flåsade jag lustgas för kung och fosterland!! Det var en sån skön känsla att bara glida bort in lustgasens härliga dimma...
Då värkarna fortfarande gjorde rejält ont när dom skulle över ärret/"kanten" kändes det "skönare" att röra på höfterna under värken, så barnmorskan kom med en ballongliknande boll som jag fick sitta på. Det gjorde värkarna betydligt lättare att hantera när jag kunde röra på höfterna mer fritt än när jag var låst i sängen. Jag fick även en varm handduk att lägga på ryggslutet, skönt!
Så här i efterhand har jag tyvärr ingen tidsuppfattning alls av när allt hände och hur lång tid saker och ting tog. Jag går lite på de tiderna bilderna är tagna, men är osäker på om dom stämmer exakt.
Tiden tickar iallafall på, dom kör CTG och kollar med jämna mellanrum hur jag öppnar mig och även om jag sagt det tidigare så är det verkligen det abslout värsta jag varit med om!! Och på något sätt var dom tvunga att "gräva" extra mycket då min livmodertapp (?) låg bakåtlutad. *hua* I det läget var lustgasen min bästa vän och jag flåsade allt jag kunde. Barnmorskan som såg detta bad mig andas lite luft också, annars "blir du ju så yr". Men det är ju det jag vill!!! Komma bort från verkligenheten och bara flyta bort, härligt!
Fostervattnet strilade under hela förlossningen och var grön-brunt, ett tecken på att bebisen har bajsat. Jag nämnde detta för barnmorskan som sa att bebisen troligen är stressad men enligt CTG:n mår bra. Själv trodde jag att bajs i fostervattnet var ett allvarligt tecken på att bebisen behövde komma ut ganska snart, men tydligen inte.
Äntligen EDA, kl. 16:05
Äntligen var jag så pass öppen att det var dags för EDA (ryggmärgsbedövning)! Farbrorn som la den var extra nogrann då EDA:n med Linnéa tog halvsidigt, vilket jag tydligt informerade honom om. I början kändes det ganska bra men strax så insåg jag att även denna gång så tog det bara halvsidigt. Jag måste vara sne, eller ha annat fel i ryggen då detta ska vara mycket ovanligt att det händer igen. Jag la mig på vänster sida för att se om bedövningen lättare kunde komma över på den sidan, men icke... Ännu en besvikelse! *suck* I och med EDAn fick även bebisen en elektrod i huvudet, dock så glappande den en del så hjärtljuden kom och gick, men det jag vande migvid efter ett tag. Jag fick även dropp inkopplat i handen.
Jag var nu ca 5 - 6 cm öppen och plötsligt kändes värkarna annorlunda, jag ville krysta! Detta mer en obehaglig upplevelse då bebisen låg alldeles för högt upp. Och som ni vet så kan man ju inte heller sluta krysta fastän man vill utan det styr ju kroppen. Jag måste dock sett ganska rolig ut då jag lyfte ena benet som en kissande hund och stönade som jag vet inte vad varje gång krystvärken kom. I efterhand har jag fått reda på att bebisen troligen har triggat krystvärkarna genom att komma åt spinaltapparna eller något liknande på vägen ner. Detta fenomen är dock ganska ovanligt...
Efter ett tag så började barnmorskan och läkarna oroa sig över allt det bajsiga foster-vattnet och de ville ta ett blodprov i huvudet på bebisen. Läkaren Paris, som vi träffade häromdagen, kom tillsammans med en kvinnlig läkare, dom förde upp en mackapär som gjorde att man bokstavligen kunde se bebisens huvud. Ingen direkt skön procedur direkt men vad gör man inte för att se att ens bebis mår bra. Blodprovet visade att bebisen trots allt bajs mådde bra, skönt!
Trots det positiva beskedet kände dom nog att förlossningen börjat tära på mig och bebisen, dels öppnade jag mig för sakta och sen visade bebisen tecken via hjärtljuden att h*n inte mådde så bra trots allt. Vi skulle dock avvakta en timme för att sen besluta om vi skulle avbryta för snitt. Det var med blandade känslor jag låg där och väntade på det slutgiltiga beskedet, å ena sidan var jag glad över att få det hela överstökat men å andra sidan så kändes det så snopet att ha krystvärkar men ändå inte vara i näreten av att föda. Tänk om man kunde öppna sig helt på bara en halvtimme...
Timmen som kändes som den längsta i mitt liv blev dock kortare än jag trodde för efter ca 20 minuter var dom tillbaka igen för att avbryta förlossningen, och nu var det snabba puckar! Jag fick en spruta med bricanyl som skulle avstanna värkarna, bieffekten var dock rejäl hjärtklappning vilket kom som ett brev på posten! Jag vet inte om det var bråttom med att få ut bebisen fort pga av dess tillstånd eller om dom bara var allmänt stressade men allt gick väldigt fort. Dom halvsprang med mig i sängen genom korridorerna. På vägen frågade en av narkossköterskorna om min vikt innan jag blev gravid (?) vilket jag svarade på men informerade även om min nuvarande vikt.
I operationsrummet så var det full fart, jag tror 3 - 4 personer slet och drog i mig samtidigt. Det sattes dropp i båda armarna, ryggbedövning i ryggen, togs blodtryck, allt på en gång...! Jag frågade om jag inte skulle ha några strumpor vilket jag hade sist när jag snittades med Linnea, men fick till svar att "det hinner vi inte med nu". Johan blev inte ens insläppt i operationssalen förrän det var dags att skära.
Då de fick sätta om ryggbedövningen igen så var jag tvungen att sitta upp. Jag hade fortfarande en del värkar kvar + att jag darrade som besatt, troligen adrenalinet som kickat igång rejält. En ung norsk narkos-student kramade om mig under tiden dom satte bedövningen. Snällt. Det enda jag kände var sticket av bedövningen och att jag blev helt varm i benen, ett tecken på att bedövningen funkade.
När jag låg där på operationsbordet och alla slet och drog i en så var min förlossningsskjorta helt uppknäppt = helnäck! Detta var dock inget jag direkt tänkte på i denna röriga situation trots den söta norska studenten. Dom har väl sätt nakna kvinnor förut... *ler*
En annan av narkosläkaren kände vi igen från förra gången med Linnéa, en pratglad lite äldre herre. Han erbjöd sig att fotografera oss under operationen då han anade att Johan skulle ha annat i tankarna, typ han snart nyfödde bebis.
Inte många minuter kvar...
Innan operationen krävde jag att om allt var bra med bebisen så ville jag se den innan dom torkar av och lindar in den i handdukar. Jag bad även om få ha kvar Johan under tiden då de syr ihop mig, sist var jag ju helt ensam... Detta var inget problem förutsatt att bebisen mådde bra.
Det var Paris som genomförde själva kejsarsnittet. Jag kände ingenting förutom när dom drog ut den lilla bebisen, då kändes det som om bökade runt i magen. Det var tyst en stund sen så skrek vår lilla bebis sitt första skrik.
När dom tog ut bebisen var han bokstavligen insmord i sitt eget bajs. Det var ren tur att han inte svalt ner något i sina lungor eller magsäck! Dom höll fram bebisen till mig och Johan och vi fick själva se efter vilket kön det var; en liten pojke!! Och det första han gjorde var att kissa ner sin pappa, det gäller ju att visa vem som bestämmer! *ler*
Efter att vi fått titta på vår lilla älskling tog dom bort honom för att torka av allt bajs och för att e honom lite syrgas, detta för att torka ut ev. vätska i lungorna. Johan fick stanna en liten stund medan dom sydde ihop mig, sen var han tvungen följa med vår barnmorska till vårt förlossningsrum, väl där ringde han familj och vänner för att berätta om den stora nyheten! Vi har fått en liten pojk!
Så liten...
Sebastian föddes den 12 februari 2009, kl. 17:36 på Växjö Lasarett.
Han var 50 cm lång och vägde 3798 gram, helt perfekt!!
Hej Karin!
SvaraRaderaNu har jag äntligen läst hela storyn!
Mycket dramatik och en del besvikelser, men det viktigaste var ju att få en hel och välskapt liten gosse. Och det fick ni ju!
Kramar från stolt mormor